Vikt

Det kan inte ha undgått någon att jag är överviktig. Det krävs det inget geni för att förstå, man behöver bara se mig. Jag har haft det jobbigt med vikten så länge jag kan minnas! I mitt huvud har jag alltid varit tjock och det är inte så konstigt då jag genom hela min skoltid fick höra olika varianter av skällsord gällande detta. Visst, jag har varit det sedan barnsben oxå men det är knepigt hur detta ger folk en godtagbar anledning att påpeka det och få en att må dåligt över det. Barn är barn och barn är elaka ibland. Det fruktansvärda är att det pågår även efter tonåren i vuxen ålder. Men då blir det inte så uttalat förutom om det är på facebook då, där får man tydligen säga vad som helst till vem som helst!

Men hur det än är så är man elakast med sig själv. Tänk om ens tankar kunde spelas upp via högtalare så skulle nog folk sluta håna överviktiga för då får de höra vilka hemska saker man säger till sig själv. De räcker, behövs inte mer!

Det jag blir på fascinerad av är att övervikt är något man ska skämmas över, något man får skylla sig själv för att man har. Har man andra ätstörningar så är det synd om en men jag kan inte beskriva mitt problem med mat som något annat än en ätstörning. Det är oerhört svårt att kontrollera och det grundar sig i något helt annat! Tror många med mig skulle hålla med!

Jag har iaf nu försökt sluta lyssna på den hånande skaran (där även mina tankar ingår) och nu se det för vad det är. Det är ett problem och ett problem som är kopplat till hälsa och därför har jag nu bett sjukvården om hjälp. Jag har vetat sedan något år tillbaka att jag har en hälsoaspekt som gör att det är svårare för mig att gå ner i vikt men inget som gör det omöjligt. Har nu fått börja träffa en distriktssköterska där jag fått göra olika hälsotester för att kartlägga hur kroppen mår. Överlag är alla tester bra. Hon ska även hjälpa mig i min relation till mat och vara en stöttepelare när det går tungt. I förlängningen ska jag även på ett läkarbesök för att få remiss till psykologen. Känns lite läskigt att gå till psykolog men som sagt, det finns mycket i bagaget som påverkar den jag är idag.

Jag känner mig motiverad att jobba mot att må bra fysiskt och mentalt. Det handlar inte längre om att jag ska bli smal för att jag ska känna mig fin och snygg. Det handlar om att må bra över mig själv, tycka att det är värt att ta hand om mig själv och då kommer kilona försvinna.

Detta är det mest öppna blogginlägg jag skrivit. Det känns som att blotta den mest skamsna delen av mig själv och jag var så nära att inte lägga ut detta utan lösenord men för mig är det här en del i att sluta skämmas för den jag är. Jag är så mycket att vara stolt över och min vikt ska inte få skugga det lika mycket som det gjort tidigare!

Renoveringstankar

Hall, toalett, tak, fasad och fönsterbyte, övervåning.. Det är renoveringsordningen jag har i mitt huvud just nu.. Även om det kanske inte är gjort förens om kanske 10 år så är det den ordningen jag har kommit fram till funkar.. Men sen skulle jag även vilja kapa av garaget, fylla igen infarten till en jämn gräsmatta, sätta staket runt två sidor av tomten, bygga soldäck där altanen är nu och runt mot sovrummet, sätta in en altandörr i sovrummet, bygga ny bro och uteplats på framsidan, plantera upp trädgården med mera, med mera..

Hmm, min pappa brukar säga att jag tänker för mycket.. Förstår inte alls vad han menar.. ^^

Att ta beslut

Igår togs det beslut hej vilt! Min mamma och jag var uppe på övervåningen och rensade i textilier och mattor och gud vad skönt det var. Näsan blev full med damm men att detta äntligen gjordes fick mina lungor att andas lättare.

Min farmor var en underbar kvinna! Hon var driftig, hade humor, var underbart snäll och hade alltid en historia att berätta! Då jag är uppvuxen i grannhuset så var det mer än ofta man sprang in till farmor för att hälsa på. Ren lycka var när man fick sova över för då fick jag sova i kökssoffan, äta farmors grahamsbullar med varm choklad och spela en massa spel! Nästan alltid, förutom de sista tiden innan hon gick bort, hade hon ett handarbete bredvid sig. Hon stickade tjocksockar till barn och barnbarn, lagade även samma strumpor, virkade oerhört fina dukar, broderade – ja listan kan göras lång!

Min farmor gick bort för över fem år sedan efter en lång tids sjukdom och kämpande. Hennes tid var inne men det var en jobbig tid för mig och min familj då vi förlorade både mormor och farmor inom loppet av 8 dagar.

Ett tag efter att farmor gick bort packades hennes saker ihop. Hennes kläder skänktes till second hand men det andra, som inte var rent skräp, packades i lådor och ställdes på övervåningen i väntan på att besluten skulle mogna fram. Många beslut har tagits under årens lopp men alla textilier och mattor har blivit lämnat till ”sen”. Och det är inte så konstigt för det var så mycket och i det fanns så mycket av farmor! I dessa kartonger fanns oändligt med gardiner som farmor tryckt och sytt själv, virkade dukar, sydda dukar, vävda mattor med mera. Det är inte lätt att besluta att något som hon har lagt ner så mycket tid och engagemang i är något man inte vill ha kvar.

Igår slog dock jag och min mamma slag i saken. Vi rensade och rensade med ett praktiskt öga. Självklart sparades mycket, speciellt hennes virkade dukar och juldukar, men sådant som verkligen inte passar in idag packades i lådor som ska skänkas till second hand. Totalt blev det nog 7-9 lådor plus en hel hög med mattor. Jag hoppas någon annan får nytta av farmors saker för det är det som är hela poängen, att det används, men man kan inte spara allt själv! Det som är kvar kommer nog rensas ut ytterligare men nu är det lättare för mig, mamma och mina systrar att hitta det som vi faktiskt vill ha kvar och det vi vill använda och jag är jättenöjd!

Ett annat beslut som togs igår var att jag tackade ja till ett kortare vikariat på mitt förra jobb, som djurskyddshandläggarna på länsstyrelsen.. Med lite distans till mitt förra längre vikariat som tog ganska mycket på kropp och själ så känns det riktigt bra! Framförallt då jag lyckats förhandla fram bra villkor vilket gör att jag får normala arbetsdagar! Underbart skönt och det ska bli spännande hur jobbet känns nu när dagarna blir ca nio timmar lång istället för tolv. Vem vet, detta kanske blir jättebra!

Fars dag

Idag har jag firat världens bästa pappa på fars dag bland annat genom att baka en prinsesstårta till honom. God blev det och den verkade uppskattas!

Sen har vi kommit ett steg närmare harmoni här på Antons torp! Katterna tycker inte längre att Mylo är det värsta som finns och Mylo ser inte katterna som tuggleksaker större delen av tiden längre. Nu kan de till och med ”träffas” på golvet utan att Mylo går upp i extas och utan att katterna skräckslaget med uppspärrade ögon flyr upp på övervåningen till deras fristad. Vi är inte helt i balans än men jag tycker vi har kommit ganska långt då Sixten nu ligger bredvid mig i sängen igen och sover! Vi får se hur lång tid det dröjer innan Sune gör det oxå..

Godnatt! /E

Viljan att bära

Golden retrievers är avlade för att bära och det kan inte vara tydligare när man väl har en! Både Hugo och Mylo tycker om att ha ngt i munnen inte bara för att bära utan oxå för att tugga på och ha dragkamp med!

När Hugo var liten hade jag ingen tanke på att vi skulle pyssla med jakt och apportering. Eftersom han var en retriever och man visste att man kunde vänta sig att han skulle bära på allt möjligt så bestämde jag mig för att han skulle kunna loss som ett ryggmärgsbeteende. Såklart bytte vi saker när han var liten och även sen när han blev äldre och gjorde det till en rolig grej att släppa men nu känner jag att det kanske inte var bästa sättet att göra det på. Han har iofs varit gudomligt duktig på att bara tugga och bära på hans egna saker, kan nog räkna på en hand de gånger han förstört ngt som han inte är hans, men jag tror att loss-träningen blev lite tokigt iaf. Jag tror att den rena, skära glädjen i att bära utan att få beröm av en människa har dämpats vilket märktes när vi ändå var ute och tränade apportering. Han hämtade kanske två apporter och sen var han nöjd, lukterna i skogen var mycket roligare och intressanta. Visserligen tror jag att lite av hans bärande har försvunnit i ”utställnings-aveln” men den blev helt klart inte större av att lära sig att droppa det han har i munnen. Oj vad vi fick träna för att fixa apporteringen i lydnaden, men tillslut gick det! Jag tror inte Hugo har varit olycklig på grund av detta men hade varit kul att se hur han hade varit om han inte hade blivit avbruten i sitt bärande.

Av den anledningen är inställningen en annan till Mylo. Han kommer få bära så mycket han vill. Självklart kommer jag byta till hans saker om han stjäl en sko eller liknande men att träna loss kommer vi nog vänta med. Jag är intresserad av att se om vi skulle kunna lyckas med jaktträning och då vill jag uppmuntra bärandet så mycket som möjligt. Det talar ju verkligen för det då han redan från dag ett hämtade leksaker som man skjutsade iväg längst golvet och kom tillbaka med dom bärandes ända upp i famnen och ville bli kliad.

Med det sagt ska jag även säga att jag är väldigt nöjd med Hugo och jag är stolt över att jag lyckades få så bra resultat av min första valp! (Rassmus räknas inte in där då jag bara var sju år när han blev min, dvs familjens.) Visst han är lite osäkert vaktig och skäller men det tycker jag är en petitess med tanke på hur väldigt lyhörd och lydig han är och hur duktig han är med barn och andra djur! Det är väldigt otypiskt svenskt att skryta men det struntar jag i för när det gäller Hugo sträcker jag på mig!

Så, då ska jag avsluta med några bilder från senaste dagarna. Ha det gott! /E

Kloklippning är jobbigt men bära klotången är kul!

Hundgårdsträning

Lek gör en trött!

Misstänksam Sune

Gemensam tupplur!

Livet med en valp

Livet med en valp är helt klart inte som ett liv med en gammal lydig hund! Man behöver ha ständig koll på vad han har i munnen, om han precis vaknat, gå ut i tid, passa åtta tider om dagen bara för maten (förberedelse + matdags * 4) med mera. Det går inte att åka hemifrån hur som helst utan då ska han antingen följa med i bilen eller så får han vara hos föräldrarna. Det är helt klart annorlunda! Även om det är annorlunda så åh vad roligt det är!

Även fast jag har en utbildning helt inriktad på djur och stor del hund måste jag säga att shit vad osäker jag kan bli på hur jag ska göra med mitt lilla energipaket! Det är helt enkelt så att ju mer man vet desto mer vet man att man inte vet! Det är tur jag har känner många andra med mycket kunskap och erfarenhet som jag kan fråga om jag känner att jag kör fast. Ibland måste jag dock påminna mig om att han bara varit här i sex dagar och sänka min ambitionsnivå lite och ge det hela lite tid. Det är därför vi bokstavligen tränar ganska lite och istället fokuserar på lek och mys.

Nu ska jag lämna lilla buset till ”morfar” och bege mig ut på en promenad med Hugo som för övrigt är en suverän storebror! Han leker och busar med Mylo så fort det behövs och samtidigt är han tydlig och säger ifrån om Mylo försöker tugga på samma ben eller liknande. Riktigt härligt att se dom!

Näe, nu blir det promenad! Ciao!

Mylo

Ja, i onsdags fick jag alltså hämta hem honom! Den lilla valpen som egentligen inte skulle flytta hit av flera olika anledningar lyckades ändå bli min. Mylo heter han och han är ett riktigt charmtroll!

På vägen hem från Monica, som är hans uppfödare, tyckte han det var jobbigt! Han gnällde och gnällde. Halvvägs hem stannade vi och gick ut i skogen så han fick kissa. Efter ytterligare några kilometer stannade vi helt för att se om han ville somna. Jag ville inte att första resan enbart skulle vara orolig utan kände att det vore bra om han somnade en stund. Mycket riktigt somnade han och resten av resan sov han av och till, dock smågnydde han de stunder han var vaken.

Väl hemma fick han snusa av hemmet utan att några katter eller hund störde. Hugo fick komma in efter en liten stund för en kort introduktion. Hugo blev nästan i extas och spänd som en fiolsträng. Det är tur han är som han är ändå, gick att säga åt honom att ta det lugnt och så vidare iaf. Efter det fick Hugo vara i sovrummet så liten skulle få sova lite ostört i vardagsrummet efter separationen med mamma och syster. Efter den sovstunden har dom dock varit tillsammans och det funkar så bra!

Katterna däremot gillar inte det nya tillskottet! Dom håller sig i stort sett bara på övervåningen och i trappen och det beror på den enda anledningen att trappen är avskild med kompostgaller så den lille inte kan komma åt dom eller deras mat. Jag förstår att de är avvaktande mot Mylo. Han tycker nämligen att dom är väldigt intressanta tuggleksaker och är inte det minsta rädd för dom. Hos hans uppfödare bor en härligt kisse som tyckte väldigt mycket om valparna och som lät dom göra lite som dom ville. Jättegulligt, men är svårt för Mylo att veta att inte alla katter är lika förtjusta. Jag hoppas att dom kommer bli så pass säkra på sig att dom säger ifrån snart och sätter honom på plats. Annars måste jag nog försöka hitta ngn som har en hundvan katt som kan ge honom en lämplig dask på nosen om några veckor!

Bortsett från katterna går allt jättebra! De första två nätterna har vi varit ut två gånger per natt och helt undvikit olyckor. Känns super att jag vaknar av att han börjar röra på sig och att vi kan gå ut å kissa på en gång! Jag har ingen avgränsning alls med något kompostgaller eller liknande för natten och som det känns nu behövs det inte heller.

När det gäller träning tar vi det rätt lugnt, han har ju bara varit här i drygt två dygn än så länge, men lite kontakt, sitt, inkallning och ”av och på” med kopplet testar vi på och än så länge talar det för att det finns hopp för en lydig hund i slutändan. Han lystrar redan till sitt namn och han kommer gärna med leksaker i munnen till en vilket känns väldigt bra!

Oj, det finns nästan hur mycket som helst att skriva men jag ska avsluta nu med några bilder som tagits senaste dagarna! Ciao!

Helan och Halvan bara några timmar efter hemkomst!

Ute och rastas

Första gemensamma måltiden

Sixtens första möte med Mylo som sover. Jätteläskigt!!

Första kvällen!

Bentuggning!

Dagen före dagen D! och mammas födelsedag..

Detta blir ett kort inlägg för jag har landat i sängen och börjar bli sömnig men idag har det verkligen varit fullt upp! Det har bakats tårta, köpt dator med och till pappa, installerat och fått igång samma dator, ”valpsäkrat” hemma med kompostgaller för trappen bland annat (katternas mat finns nämligen där), firat mamma på hennes dag, tvättat alla överdrag på hundbäddarna och hundfiltarna, skurat biabädden plus lite annat. Ibland sköljer det över mig att faktiskt så kommer mitt liv från och med imorgon innehålla en till söt pälssjäl!

I samma veva som jag tänker den tanken inser jag att mitt lugna, bekväma liv är över! Jag kommer inte längre bara ha Hugo som gör det mesta jag ber honom om, låter bli det jag inte vill att han ska göra och rent allmänt är så himla behändlig. Istället kommer det komma ett litet busfrö som ska lära sig allt, ska testa allt och som förmodligen kommer testa mitt tålamod mer än en gång. Tanken skrämmer mig ibland men samtidigt vet jag att det kommer bli underbart och väldigt roligt! Dessutom tror jag med stor säkerhet att även Hugo kommer tycka det! Det är den känslan jag tänker försöka hålla fast vid även när det blir tungt (för som med allt som är värt att göra finns det en baksida) och tänka att det är utan tvekan värt det!

Nu är det dock dags att sova för tidigt imorgon åker jag och hämtar Antons torps senaste tillskott! Godnatt på er! /E

Att göra-listor

Jag erkänner! Jag är en sån som skjuter på saker. Det är inte så att jag glömmer bort det utan snarare tänker jag på allt jag borde göra istället för att faktiskt göra det. I ett hus finns det dessutom alltid något att göra! Vissa saker gillar jag helt enkelt inte att göra och då skjuts det på. Men många gånger handlar det om att jag inte vet exakt hur jag ska göra något och istället för att bara prova och se hur det går väntar jag. Det bottnar nog i en rädsla att misslyckas. Fruktansvärt löjligt egentligen men min hjärna är inte logisk alla gånger.

Som tur är finns det något som hjälper mig att få saker gjorda. Att göra-listan eller, som den även heter, Do or die-list! Bara det att det står på ett papper vad man ska göra och att man faktiskt kan dra ett sträck över det när man är färdig gör att det blir som ett självbelöningssystem! Steget att faktiskt göra de där sakerna man kanske inte är säker på hur man gå till väga med blir också mycket mindre att ta av någon anledning.

När jag blir stressad försvinner det dock för mig, bara att skriva listan tar emot. Även fast det är då man behöver den som mest! Men idag blev den skriven. Ett antal punkter och precis alla blev gjorda! Vilken skön känsla! Älskar de kvällar man kan sitta i soffan och känna att jag har faktiskt varit produktiv idag. Kan vara svårt att hitta den känslan annars när man är arbetslös.

Så nu har jag redan börjat plita på nästa lista, hoppas på samma framgång imorgon!

Det här med sängen..

När Hugo var liten var jag stenhård – sängen är förbjudet område! Det kom sig av att jag plockade upp honom hans första natt hos mig för att han gnydde. Han var ju så liten! Men jag visste ju bättre! Jag visste ju att om man inte vill ha en hund i sängen kan den inte få vara där ibland, det gör det bara svårt för hunden. Så efter den natten var sängen förbjuden. Jag minns inte hur svårt det var att lära honom det för det är så längesen nu men känslan är bara att det var nog ganska lätt. Efter som när han blev äldre så fick Hugo börja komma upp i sängen för att gosa. Men villkoren var tydliga och satta. Han fick bara hoppa upp när jag sagt till och han skulle hoppa ner när jag sa till. Det var lika viktigt som att man inte fick hoppa ur bilen utan ett varsågod! De gånger han nångång hoppade upp utan signal från mig fick han kliva ner lika fort igen och då var chansen förbrukad.

Det har aldrig varit något problem med att han skulle vilja hoppa upp under natten eller liknande. Fasen, har funnits nätter när man bett honom komma upp och sova för att man själv behöver någon som ligger bredvid en men han hoppar ner så fort man slutar klia honom! Han blir rastlös och hoppar ner, förmodligen för att det blir för varmt. En enda gång har han somnat i sängen och det var efter han under narkos fick nosen sköljd hos veterinären. Han var så trött och groggy att jag gav han möjlighet att hoppa upp i sängen, vilket han gjorde, och sen sov han där bredvid mig i en halvtimme.

Endast en gång har jag kommit på Hugo att han ligger i sängen utan att jag är där. Det var när när vi ganska precis hade flyttat till lägenheten inne i Skara. Efter vår morgonpromenad och innan jag ska gå till skolan klev jag in i sovrummet, där han fick vara när han var själv, och ser honom ligga i fothuset. Jag tror min reaktion blev att säga ”Men vad gör du?”, knäppa med fingrarna och peka mot golvet, följt av ”Sådär får man inte göra!” med dov stämma för att understryka besvikelsen i det han gjort. Hugo var nere på golvet efter ”men”. Efter det var jag noga med att titta på täcket att det inte skrövlat sig och lyssna efter en duns i golvet när jag klev innanför dörren. Aldrig att det hände igen! Han är så bra på det viset att vissa saker har jag bara behövt säga åt han en gång och sedan har det suttit. Underbara hund!

Hur som helst så har goset på morgonen blivit ett härlit inslag i vissa dagar. Från och med torsdagmorgon är det dock slut med det! På onsdag flyttar Mylo in hos oss och jag tänker köra samma taktik med honom som jag gjorde med Hugo, dvs att sängen är förbjudet område. Ska det funka kan jag ju inte låta Hugo få hoppa upp nångång ibland, då förstörs hela konceptet. Jag tror inte det kommer göra Hugo så mycket men jag kommer sakna det. Så därför hade vi en riktig mysmorgon idag, min prins och jag!