Gränser

Att inte veta var ens egna gränser går är nog det jobbigaste med denna sjukskrivning.. Jag känner inte igen mig själv.. Jag vill inte svara i telefon, att sätta sig i bilen och köra känns som en pers och jag har ingen aning om jag fixar att vara i sociala sammanhang..

Utmanade mig själv med en bio ikväll.. Kände mig lugn och ”problemfri” när jag gjorde mig iordning men innan jag var framme hos Evve (tre km hemifrån) hade jag fullt ut tryck över bröstet, tungt att andas och jag förvarnade henne när hon klev in i bilen att eventuellt kommer jag vända. Men jag tog mig ner till stan och vi köpte biljetterna. Trycket försvann dock inte och jag fick påminna mig om att ta djupa andetag för att lugna kroppen.. Väl inne på bion så lugnade det sig lite stundvis. Däremot fick jag ett fruktansvärt tryck över tinningarna (testa att sätta huvudet i ett skruvstäd) som höll i sig en stund. Tog mig igenom filmen utan att helt förgås..

Nu har jag varit hemma en timme ungefär och trycket över bröstet har lättat även om det känns. Jag bara funderar på hur jag ska göra till veckan. Sjukskrivningen går ut tisdag och på onsdag är det tänkt att jag ska prova att jobba.. Vet inte hur jag ska lyckas hitta min gräns. När ska jag säga stopp, att detta går inte? Vid första tanke att det är obehagligt, när trycket kommer eller när jag inte kan andas tillräckligt?

Att tvivla på sig själv och sin egen förmåga är inte roligt.. Tur jag har mina nära och kära som gör sitt bästa i att stötta och guida mig i detta! All kärlek till er/dom! <3