Beslutet är fattat..

Ja, beslutet är fattat efter många tankar och försök att vara ärlig med mig själv. Frågeställningen ”vad hade du själv gett för råd om någon hade berättat detta för dig?” har nog hjälpt mig mest tillsammans med stödet av min underbara familj. Att faktiskt bromsa innan betongväggen kommer är inte bara en bra tanke utan faktiskt livsviktigt.

Idag har jag sjukskrivit mig på obestämd tid. Läkarna är väl de som ytterst bestämmer det men skulle tro att det åtminstone är några veckor bort innan det är dags att ge det ett försök igen.

Började jobba första dagen efter semestern i förra måndagen. Avslutade dagen med tryck över bröstet och allmän obehagskänsla och självklart stöp jag i säng redan när jag klev innanför dörren hemma. Tröttheten aom funnits hela semestern som krävt några timmars sömn varje eftermiddag gjorde sig väl påmind, jag var så hysteriskt trött! Resten av veckan bestod av tryck över bröstet till och från, illamående och ont i magen. Plus flera timmar vaken efter att jag gått och lagt mig och ständig trötthet. När någon frågade hur det var kunde jag inte ge något vettigt svar.

Så nu i måndags hade natten varit lika sömnlös. Somnade några få timmar innan klockan ringde och när den väl gjorde det kom ångesten. Jag kunde inte kliva upp, ville verkligen inte åka på jobbet. Lyckades ta mig upp till tåg nummer två. Väl i bilen kände jag mig väldigt ofokuserad, flackig i blicken och fick stålsätta mig för att inte vända om. Självklart var, det vid det här laget välkända, trycket över bröstet närvarande med. Väl på väg från bilen till tåget var det samma sak. Jag stannade till och med och funderade på om jag skulle vända om. Men jag satte mig på tåget även fast hela hjärnan skrek ” KLIV AV!!” När vi gjorde första stoppet på Centralstationen var jag sekunder från att resa mig och gå av för att sedan gå tillbaka till norra. Men, jag tog mig till jobbet.. Duktiga jag! Eller?! Att jag under dagen fick påminna mig själv att andas så jag faktiskt syresatte mig eller att jag stundvis skakade spelade väl ingen roll? Jag var ju på plats!

Igår var jag hemma för att ta Hugo till veterinären och trots det, trots att jag bara var hemma, kom trycket över bröstet, illamåendet, svårigheterna att andas riktigt titt som tätt. Då bestämde jag mig! Det är faan dags att säga stopp! Så jag bestämde att jag skulle åka ner några timmar idag för att jobba undan så jag inte lämnade ett kaos efter mig och sedan sjukskriva mig. Så fick det bli.

Jag skakade när jag gick därifrån. Jag kände och känner mig fortfarande bara sjåpig, svag och som att jag är arbetsskygg. Vad faan, det handlar ju bara om inställning! Jag ligger ju inte och krälar på golvet och inte kommer upp, jag är nog bara känslig och svag. Det är vad som ringer i mitt huvud.

Då försöker jag tänka att jag är en annan person som berättar allt detta för mig. Då är svaret självklart: ”men va faan, det är ju solklart! Jobbet är inte värt det, gå hem! Ingen kommer tacka dig för att du går dit ändå! Må bra, bli frisk!”

Nu ligger jag här i sängen och kommer somna när som helst. Jag vet rent logiskt att jag gjort rätt, men känslan av att inte duga till är äckligt påtaglig…