Långsamt

Ja, långsamt var tanken! Långsamt och med bestående resultat!

Den här första månader har det då gått allt annat än långsamt! Minus 5 kg på vågen på mindre än en månad! Ja, jag känner mig faktiskt riktigt stolt! Men kan ärligt säga att jag trodde att jag hade läst av ett kilo fel imorse när jag satt och tänkte på det senare idag.. Men näe, klev på nu igen när jag kom hem från jobbet och det verkar som att det stämmer!

Det bästa är att jag lyckas göra detta utan att behöva lägga undan mitt liv! Jag kan äta vad jag vill men i lämplig mängd och inte jämt.. Men är ju så det ska vara! Den här förändringen är på livstid, det är ingen dunderkur där jag ska rasa i vikt för att sedan ett halvår senare ha gått upp det igen. Jag vill få en sund relation till mat och det är bara så att jag ska lyckas den här gången. Jag har kämpat med mina onda andar i nästan hela mitt liv och nu tänker jag sluta fred, tacka dom för att dom gjort mig till den jag är men be dom lämna mig för gott!

Sådär, slut på sentimentalt dravel! Men jag skulle dock behöva ha lite hjälp med att komma olika belöningar till mig själv när jag uppnår mina mål.. Har ni nå tips? Om nu någon läser dvs..

Näe, nu gör jag en tidig kväll! Nattinatt!

Samvete

Det evigt dåliga samvetet, hur gör man sig av med det? Är det inte att man tränat hundarna för lite är det att man har städat för lite.. Och är det inte att man ätit för mycket så är det att man rört på sig för lite.. Alltid finns det nånting som gör mig missnöjd med mig själv!

Jag vet inte varför jag är begåvad med en sån ständig självkritisk inställning där det är så fruktansvärt svårt att göra rätt.. Eller kanske lite vet jag varför men det viktiga är att det nu faan ska bli ändring! Jag vet inte riktigt hur men på nått vis ska jag komma till en mer nöjd inställning till mig själv och till mina prestationer!

2013 är mitt år!

Vad är meningen?

Träffa fel person. Träffa rätt person vid fel tillfälle. Inte träffa någon vid rätt tillfälle. Frustrerande delar i livet och vad är egentligen poängen?

Nu skiter jag i det här och tar med mig lilla faran på hundträning!

Livets pussel

”Om jag ska dit måste jag fixa det först så jag hinner göra det andra innan och självklart måste jag fixa någon som kan hjälpa mig med det tredje så jag äntligen får det fjärde löst..” Ngn som känner igen sig?

Jag tycker att livets pussel är knepigt nu.. Och jag är ändå själv med två hundar och två katter! Hur blir det då om dagen kommer när man har man och barn? Ojoj!

Som idag.. Jag skulle egentligen jobba men jag själv hade en tid på vårdcentralen och Hugo hade en tid hos veterinären.. Såna gånger gillar jag mitt jobb skarpt för kunde ta med jobbet hem.. Så jag jobbade hemma under förmiddagen, gick och lämnade hundarna vid lunch och begav mig till vc.. Sen var det att bege sig hemåt, äta en sen lunch, ta med Hugo och åka till veterinären.. Efter undersökningen var klar skyndade jag mig till Reginas å köpte ben, sen var det bara att köra hemåt igen för att hämta Mylo då pappa nu stod påklädd å väntade på att bege sig.. Ränna ränna!

Och nu visade det sig att Hugo behöver operation på torsdag.. Då ska jag alltså lyckas lämna och hämta Hugo på vet-stationen, jobba plus komma på ett sätt som gör att Mylo inte är på Hugo när han ska läka.. Känns inte som en sån liten utmaning heller för även om jag litar på mina föräldrar när det gäller hundarna så vill jag gärna vara där för Hugo när han ska gå igenom det.. Men hur gör jag då med jobbet? Och hur gör jag med Mylo ifall jag ska jobba? Hundarna kan ju inte vara ihop hos föräldrarna för då kommer Mylo vilja leka med Hugo.. Åh, tankevurpa blir resultatet! :s men nu ska jag sova så kanske svaret kommer till mig imorrn!

Godnatt!

Nytt år, nya möjligheter!

2013 kommer jag förhoppningsvis minnas som året jag äntligen tog tag i det som så länge legat. Det året då jag äntligen gjorde det, bara för min skull. Året då det tillslut löste sig..

Under de första 8 dagarna som hittills har gått av 2013 har det faktiskt skett mycket som talar för att det ska bli året då det händer.. 6 dagar in i det aktivt och det känns faktiskt riktigt bra!

Jag vet att jag skriver kryptiskt men jag är inte riktigt där så jag kan skriva det öppet.. Jag kanske aldrig blir det! De som står mig nära de vet redan och det händer att jag berättar spontant för mer ytligt bekanta för det är egentligen inget jag skäms över. Men att faktiskt sätta det på pränt känns lite för långt steg. Trots att det är ngt ganska banalt. Hur som helst..

Jag hoppas att i år är året jag kommer minnas som en brytpunkt i mitt liv! Det är dags nu!

Fortfarande knäpp!

Jag fortsätter att vara knäpp och förstår mig inte riktigt på mig själv! Jag har senaste dagarna/veckan börjat gråta eller åtminstone varit väldigt nära på att gråta pga saker som en vuxen människa inte borde gråta av. Att skidorna inte var hemma utan var i fjälls, att mamma hade glömt messmör å att det därför inte skulle bli nån blana i år och att ingen kunde spela spel med mig precis när jag tänkte det är en del saker som triggat igång klumpen i halsen och tårkanalerna. Att en trött 4-åring blir sån av det kan jag förstå men jag som är en 25-årig vuxen människa gör det känns som ett tecken på att något är galet.. Vore det inte för att det är fysiskt omöjligt skulle jag misstänka att jag är gravid!

Jag vet inte vad detta beror på och det är de som gör mig lite fundersam/orolig.. Känns som att jag får hur mycket signaler som helst på att ngt är lite på tok från kroppen och hjärnan men jag kan som inte reda ut vad felet är.. Men men, kommer tid kommer råd!

Just nu..

Saker som annars gör mig glad, gör mig ledsen..

Jag vet inte helt vad det är som gör det men det känns inge bra..

Det går fort!

Ja då är det söndagkväll och jag borde ha somnat för en halvtimme sen! Imorrn börjar andra jobbarveckan och den första bara susade förbi! Den innehöll både roliga och tunga saker, allt på samma vecka!

I onsdags var vi på seminariedag i Söråker om djurs utsatthet i våldsrelationer. Oerhört viktigt för folk både i djurskyddskretsar och inom social och polis mfl att veta om att våld mot djur och våld mot människor ofta följs åt! Vi fick höra hemska historier om hur kvinnor, barn och djur råkat fruktansvärt illa ut, så pass att det tårades i ögonen! Jag tror att alla på plats fick iaf någon aha-upplevelse under dagen. Det bästa av allt var att i slutet av dagen blev det klart med en samverkansgrupp med representanter från länsstyrelsen, polis, socialtjänsten, djurhemspersonal, djurskyddsföreningar och kvinnojour för att försöka komma framåt i hur man ska jobba i de här frågorna! Toppen!

På torsdagen hade vi trivsel med enheten och då blev det lite lekar, tipsslinga och bowling med kära arbetskamrater. Middagen efter hoppade jag då jag var rätt knäckt efter den nästan en mil långa promenaden på förmiddagen.. Den ledde för övrigt till en däckad förkyld Eva dagen efter vilket var väl sådär.. Men men, så kan det vara! Som tur var jobbade jag hemifrån så ingen annan behövde lyssna på mitt snörvlande

Snabb sammanfattning av arbetsveckan blev det och nu måste jag verkligen sova. Är bara att konstatera att helgen var alldeles för kort men hann med en trettioårsfest och julknytis med vännerna så då får man vara nöjd!

Nattinatt!

Det drar ihop sig

”Den viktigaste människan i mitt liv är jag!”

Nu är det bara några dagar kvar innan jag börjar jobba på ett jobb jag trodde att jag inte skulle ha igen. Jag var så trött efter förra gången! Jag jobbade heltid i Härnösand och pendlade 4 timmar om dagen i nästan ett års tid. Totalt spenderade jag mer än halva dygnet åt mitt jobb! Ett jobb där man riskerar livet så fort man åker på en kontrollrunda. Ett jobb där man ständigt behöver se misär för djur och människor. Ett jobb där allmänheten och media granskar hårt och är aldrig nöjda. Ett jobb där man så gott som alltid möter rädda, missnöjda, sura och/eller förbannade människor som ibland även kallar en för sadist, Gestapo, paragrafryttare och känslokall (för att nämna några).

Det är inget glamoröst jobb som sagt. Men det är ett viktigt jobb! Kan man dessutom se förbi de tunga bitarna är det väldigt givande. Man gör en samhällsinsats och försöker så gott man kan upprätthålla den lagstiftning Sverige har valt att ha gällande djuren vi håller.

Man kan ju inte gå och vara förbannad på alla människor som har brister i sin djurhållning. Det orkar man inte! Allt som oftast finns det dessutom nånting som gör att man kan ha någon slags medkänsla för människan bakom bristerna pga sjukdom, tragiska händelser mm. Dom som gör mig förbannad är dom som vet bättre men struntar i det ändå! De som medvetet missköter sin djurhållning på ett sånt sätt så det faktiskt drabbar djuren och påverkar deras välfärd så som för lite mat, avsaknad att social kontakt, bristande renhållning mm, de är dem som kryper under skinnet på mig! De är dock även dom som kommer med de flesta skällsorden vilket gör att jag inte tar åt mig av dom! Dom får kalla mig vad dom vill för det är, för mig, den största indikatorn på att personen är väl medveten om sina brister i djurhållningen men anser sig stå över lagstiftningen. Det visar dessutom på okunskap eller brist på empati för hur djuret faktiskt har det när man medvetet låter bli att rasta/mocka, ge sällskap, utfodra rätt osv. Dessa människor tycker jag är jobbigast att möta för även om bristen åtgärdas pga mitt besök kommer den återkomma snart igen när de tror att man inte ser. Bristen åtgärdas inte för djurets skull utan för att det ska se bra ut så länsstyrelsen backar. Såna gånger känns det som att man sviker djuret/n för oftast kan vi inte göra mera än att hoppas att vi hinner komma dit i tid efter att bristen uppkommit igen och kan få den åtgärdad än en gång. Det är dock tur att man kan ta till en prövning för djurförbud för dessa som ständigt upprepar sig! Ofta tar dessa personer till att säga något i stil med att ”såhär har vi alltid gjort” och då har man lust att säga ”Ja och förr tyckte vi att det var okey att slå barn med. Tycker du vi ska göra det oxå kanske?”

De gånger som iaf jag känner mig mest nöjd i det här jobbet är när man kommer till någon som är på väg utför och som tack vare mitt besök rätar upp sig igen. En sån person som, även om det inte är uttalat alla gånger, känner en viss tacksamhet över att man kom dit och gav den där sparken i arslet på dom. Då känner man att man hjälpt både djuret och människan vilket är oerhört belönande i sig!

Som sagt, det är bara några dagar kvar tills jag börjar igen. Denna gången kommer mina dagar vara ca 3 timmar kortare tack vare arbetstid på tåget vilket jag hoppas kommer vara det jag behöver för att känna att jobbet är värt det. För hur det än är så är jag viktigaste personen i mitt liv och hur jobbet känns är avgörande för hur jag kommer att må. Det var för tungt tidigare i långa loppet men nu är förhållandena annorlunda och jag väljer att vara positivt och jag går in i det hela med att det kommer bli givande och roligt! Jag hoppas att jag har rätt!

Miljöträning

Idag har jag och Mylo varit och miljötränat några timmar. Vi började med en stund på förra jobbet (Reginas zoohörna) och visade upp skönheten! Mycket beröm och smicker fick den lille herren och han njöt och älskade alla som ville klappa honom. I butiken fanns även två andra hundar vilka var himla spännande. Han var så duktig och kunde hålla sig lugn. Ett litet barn på dryga året var oxå roligt att träffa!

Efter ett tag åkte vi till stora stallet i svedjeholmen och hälsade på en Terese och hennes nya häst Ribban. Mylo var så duktig och spatserade runt med stort självförtroende för att vara en liten valp! Han snusade även nos mot nos med hästen vilket jag inte hade väntat mig! Jag blev verkligen stolt över honom! Han var ganska gnällig inne i stallet efter en stund men han var trött och då blir han som ett litet barn, pirig! Efter en intrycksfull fm åkte vi sedan till Terese och åt lunch. Mylo spatserade in och undersökte övervåningen noga innan han somnade gott under bordet, lilla sötnöten!

Jag blev verkligen positivt överraskad över min lilla plutt idag, inte bara för att han hanterade alla situationer så bra men även att han utan problem gick i koppel under tiden. Vi har tränat koppelträning ytterst få gånger, totalt har det kanske blivit 4-5 ggr, och då har han busat med kopplet. Idag bet han inte i kopplet en enda gång och besvärades inte av det heller! Det ger mig bara mer känsla för att försöka hålla fast vid att ta det lugnt och låta vissa saker komma av sig själv. Jag ska göra vad jag kan för att få han att bli en trygg hund med sunt självförtroende. Som det känns nu är jag iaf på rätt kurs!