Jag mår bättre!

Egenskapen att bara bita ihop är något jag tydligen är begåvad med. Det var inget jag visste om egentligen förens pappa talade om det för mig. Men det är nog sant, för att gå igenom en sån vinter/vår som jag gjort men inte blivit sjukskriven är något jag förstår nu är en bedrift. Varenda gång jag pratade med mamma och pappa så grät jag, utan att veta varför. Jag var till psykolog två gånger i månaden och varje gång grät jag. Jag ville bara ge upp, allt var svart. Jag mådde så fruktansvärt dåligt men ändå pendlade jag till Härnösand och jobbade varje dag.

Det är inte förens nu, när jag mår bättre och inte har gråtit på 1,5 månad (okey, en gång efter en monsterdag på jobbet) som jag förstår hur nedgången jag var. Jag kan bara säga att det känns väldigt bra. Alla motgångar drar inte längre ner mig och jag känner mig ganska glad och tillfreds med tillvaron. Visst finns det saker kvar att ta sig igenom men det är inte längre berg i storlek med Mount Everest. Jag känner mig hoppfull!