Viljan att försvinna..

Jag vill bara försvinna.. Bort från allt.. Bort från alla måsten, alla borden, alla känslor.. Att vara känslolös för ett tag hade varit ganska skönt.. Varken tänka på någon annan eller sig själv.. Bara vara i ett vakuum..

Borta..

Och nej, det finns ingen risk att jag skulle göra ngt dumt.. Jag vet vilket helvete det leder till och på något vis hoppas jag alltid att det ska bli bättre sen.. Jag undrar bara när sen är..

Jag har ingen anledning att må som jag gör och det gör mig arg! Varför kan jag inte bara rycka upp mig? Lägga ner alla negativa tankar? Känna mig så positiv och glad som jag utåt visar i mångt och mycket.. Jävliga är att på senare tid känns det inte som att fasaden har hållit heller.. Mina dåliga känslor sipprar ut och det gör mig livrädd! För vem faan vill vara kring en halvt deprimerad, överviktig och negativ tjej på 26 år som fortfarande inte har haft ett enda stadigt förhållande i sitt liv?! Det slår ner ännu hårdare och tanken blir svår att vända.. Känner mig fast i ett hamsterhjul där jag ständigt längtar efter någon att dela mitt liv med vilket gör mig nedstämd vilket i sin tur leder till att jag inte är attraktiv i någons ögon för att jag är nedstämd och kan därför inte träffa någon.. Jag vet inte hur jag bryter den trenden.. Känns som en omöjlig situation.. Jag hoppas att jag har fel!