Det drar ihop sig

”Den viktigaste människan i mitt liv är jag!”

Nu är det bara några dagar kvar innan jag börjar jobba på ett jobb jag trodde att jag inte skulle ha igen. Jag var så trött efter förra gången! Jag jobbade heltid i Härnösand och pendlade 4 timmar om dagen i nästan ett års tid. Totalt spenderade jag mer än halva dygnet åt mitt jobb! Ett jobb där man riskerar livet så fort man åker på en kontrollrunda. Ett jobb där man ständigt behöver se misär för djur och människor. Ett jobb där allmänheten och media granskar hårt och är aldrig nöjda. Ett jobb där man så gott som alltid möter rädda, missnöjda, sura och/eller förbannade människor som ibland även kallar en för sadist, Gestapo, paragrafryttare och känslokall (för att nämna några).

Det är inget glamoröst jobb som sagt. Men det är ett viktigt jobb! Kan man dessutom se förbi de tunga bitarna är det väldigt givande. Man gör en samhällsinsats och försöker så gott man kan upprätthålla den lagstiftning Sverige har valt att ha gällande djuren vi håller.

Man kan ju inte gå och vara förbannad på alla människor som har brister i sin djurhållning. Det orkar man inte! Allt som oftast finns det dessutom nånting som gör att man kan ha någon slags medkänsla för människan bakom bristerna pga sjukdom, tragiska händelser mm. Dom som gör mig förbannad är dom som vet bättre men struntar i det ändå! De som medvetet missköter sin djurhållning på ett sånt sätt så det faktiskt drabbar djuren och påverkar deras välfärd så som för lite mat, avsaknad att social kontakt, bristande renhållning mm, de är dem som kryper under skinnet på mig! De är dock även dom som kommer med de flesta skällsorden vilket gör att jag inte tar åt mig av dom! Dom får kalla mig vad dom vill för det är, för mig, den största indikatorn på att personen är väl medveten om sina brister i djurhållningen men anser sig stå över lagstiftningen. Det visar dessutom på okunskap eller brist på empati för hur djuret faktiskt har det när man medvetet låter bli att rasta/mocka, ge sällskap, utfodra rätt osv. Dessa människor tycker jag är jobbigast att möta för även om bristen åtgärdas pga mitt besök kommer den återkomma snart igen när de tror att man inte ser. Bristen åtgärdas inte för djurets skull utan för att det ska se bra ut så länsstyrelsen backar. Såna gånger känns det som att man sviker djuret/n för oftast kan vi inte göra mera än att hoppas att vi hinner komma dit i tid efter att bristen uppkommit igen och kan få den åtgärdad än en gång. Det är dock tur att man kan ta till en prövning för djurförbud för dessa som ständigt upprepar sig! Ofta tar dessa personer till att säga något i stil med att ”såhär har vi alltid gjort” och då har man lust att säga ”Ja och förr tyckte vi att det var okey att slå barn med. Tycker du vi ska göra det oxå kanske?”

De gånger som iaf jag känner mig mest nöjd i det här jobbet är när man kommer till någon som är på väg utför och som tack vare mitt besök rätar upp sig igen. En sån person som, även om det inte är uttalat alla gånger, känner en viss tacksamhet över att man kom dit och gav den där sparken i arslet på dom. Då känner man att man hjälpt både djuret och människan vilket är oerhört belönande i sig!

Som sagt, det är bara några dagar kvar tills jag börjar igen. Denna gången kommer mina dagar vara ca 3 timmar kortare tack vare arbetstid på tåget vilket jag hoppas kommer vara det jag behöver för att känna att jobbet är värt det. För hur det än är så är jag viktigaste personen i mitt liv och hur jobbet känns är avgörande för hur jag kommer att må. Det var för tungt tidigare i långa loppet men nu är förhållandena annorlunda och jag väljer att vara positivt och jag går in i det hela med att det kommer bli givande och roligt! Jag hoppas att jag har rätt!