Viljan att bära

november 7th, 2012

Golden retrievers är avlade för att bära och det kan inte vara tydligare när man väl har en! Både Hugo och Mylo tycker om att ha ngt i munnen inte bara för att bära utan oxå för att tugga på och ha dragkamp med!

När Hugo var liten hade jag ingen tanke på att vi skulle pyssla med jakt och apportering. Eftersom han var en retriever och man visste att man kunde vänta sig att han skulle bära på allt möjligt så bestämde jag mig för att han skulle kunna loss som ett ryggmärgsbeteende. Såklart bytte vi saker när han var liten och även sen när han blev äldre och gjorde det till en rolig grej att släppa men nu känner jag att det kanske inte var bästa sättet att göra det på. Han har iofs varit gudomligt duktig på att bara tugga och bära på hans egna saker, kan nog räkna på en hand de gånger han förstört ngt som han inte är hans, men jag tror att loss-träningen blev lite tokigt iaf. Jag tror att den rena, skära glädjen i att bära utan att få beröm av en människa har dämpats vilket märktes när vi ändå var ute och tränade apportering. Han hämtade kanske två apporter och sen var han nöjd, lukterna i skogen var mycket roligare och intressanta. Visserligen tror jag att lite av hans bärande har försvunnit i ”utställnings-aveln” men den blev helt klart inte större av att lära sig att droppa det han har i munnen. Oj vad vi fick träna för att fixa apporteringen i lydnaden, men tillslut gick det! Jag tror inte Hugo har varit olycklig på grund av detta men hade varit kul att se hur han hade varit om han inte hade blivit avbruten i sitt bärande.

Av den anledningen är inställningen en annan till Mylo. Han kommer få bära så mycket han vill. Självklart kommer jag byta till hans saker om han stjäl en sko eller liknande men att träna loss kommer vi nog vänta med. Jag är intresserad av att se om vi skulle kunna lyckas med jaktträning och då vill jag uppmuntra bärandet så mycket som möjligt. Det talar ju verkligen för det då han redan från dag ett hämtade leksaker som man skjutsade iväg längst golvet och kom tillbaka med dom bärandes ända upp i famnen och ville bli kliad.

Med det sagt ska jag även säga att jag är väldigt nöjd med Hugo och jag är stolt över att jag lyckades få så bra resultat av min första valp! (Rassmus räknas inte in där då jag bara var sju år när han blev min, dvs familjens.) Visst han är lite osäkert vaktig och skäller men det tycker jag är en petitess med tanke på hur väldigt lyhörd och lydig han är och hur duktig han är med barn och andra djur! Det är väldigt otypiskt svenskt att skryta men det struntar jag i för när det gäller Hugo sträcker jag på mig!

Så, då ska jag avsluta med några bilder från senaste dagarna. Ha det gott! /E