Det drar ihop sig

”Den viktigaste människan i mitt liv är jag!”

Nu är det bara några dagar kvar innan jag börjar jobba på ett jobb jag trodde att jag inte skulle ha igen. Jag var så trött efter förra gången! Jag jobbade heltid i Härnösand och pendlade 4 timmar om dagen i nästan ett års tid. Totalt spenderade jag mer än halva dygnet åt mitt jobb! Ett jobb där man riskerar livet så fort man åker på en kontrollrunda. Ett jobb där man ständigt behöver se misär för djur och människor. Ett jobb där allmänheten och media granskar hårt och är aldrig nöjda. Ett jobb där man så gott som alltid möter rädda, missnöjda, sura och/eller förbannade människor som ibland även kallar en för sadist, Gestapo, paragrafryttare och känslokall (för att nämna några).

Det är inget glamoröst jobb som sagt. Men det är ett viktigt jobb! Kan man dessutom se förbi de tunga bitarna är det väldigt givande. Man gör en samhällsinsats och försöker så gott man kan upprätthålla den lagstiftning Sverige har valt att ha gällande djuren vi håller.

Man kan ju inte gå och vara förbannad på alla människor som har brister i sin djurhållning. Det orkar man inte! Allt som oftast finns det dessutom nånting som gör att man kan ha någon slags medkänsla för människan bakom bristerna pga sjukdom, tragiska händelser mm. Dom som gör mig förbannad är dom som vet bättre men struntar i det ändå! De som medvetet missköter sin djurhållning på ett sånt sätt så det faktiskt drabbar djuren och påverkar deras välfärd så som för lite mat, avsaknad att social kontakt, bristande renhållning mm, de är dem som kryper under skinnet på mig! De är dock även dom som kommer med de flesta skällsorden vilket gör att jag inte tar åt mig av dom! Dom får kalla mig vad dom vill för det är, för mig, den största indikatorn på att personen är väl medveten om sina brister i djurhållningen men anser sig stå över lagstiftningen. Det visar dessutom på okunskap eller brist på empati för hur djuret faktiskt har det när man medvetet låter bli att rasta/mocka, ge sällskap, utfodra rätt osv. Dessa människor tycker jag är jobbigast att möta för även om bristen åtgärdas pga mitt besök kommer den återkomma snart igen när de tror att man inte ser. Bristen åtgärdas inte för djurets skull utan för att det ska se bra ut så länsstyrelsen backar. Såna gånger känns det som att man sviker djuret/n för oftast kan vi inte göra mera än att hoppas att vi hinner komma dit i tid efter att bristen uppkommit igen och kan få den åtgärdad än en gång. Det är dock tur att man kan ta till en prövning för djurförbud för dessa som ständigt upprepar sig! Ofta tar dessa personer till att säga något i stil med att ”såhär har vi alltid gjort” och då har man lust att säga ”Ja och förr tyckte vi att det var okey att slå barn med. Tycker du vi ska göra det oxå kanske?”

De gånger som iaf jag känner mig mest nöjd i det här jobbet är när man kommer till någon som är på väg utför och som tack vare mitt besök rätar upp sig igen. En sån person som, även om det inte är uttalat alla gånger, känner en viss tacksamhet över att man kom dit och gav den där sparken i arslet på dom. Då känner man att man hjälpt både djuret och människan vilket är oerhört belönande i sig!

Som sagt, det är bara några dagar kvar tills jag börjar igen. Denna gången kommer mina dagar vara ca 3 timmar kortare tack vare arbetstid på tåget vilket jag hoppas kommer vara det jag behöver för att känna att jobbet är värt det. För hur det än är så är jag viktigaste personen i mitt liv och hur jobbet känns är avgörande för hur jag kommer att må. Det var för tungt tidigare i långa loppet men nu är förhållandena annorlunda och jag väljer att vara positivt och jag går in i det hela med att det kommer bli givande och roligt! Jag hoppas att jag har rätt!

Miljöträning

Idag har jag och Mylo varit och miljötränat några timmar. Vi började med en stund på förra jobbet (Reginas zoohörna) och visade upp skönheten! Mycket beröm och smicker fick den lille herren och han njöt och älskade alla som ville klappa honom. I butiken fanns även två andra hundar vilka var himla spännande. Han var så duktig och kunde hålla sig lugn. Ett litet barn på dryga året var oxå roligt att träffa!

Efter ett tag åkte vi till stora stallet i svedjeholmen och hälsade på en Terese och hennes nya häst Ribban. Mylo var så duktig och spatserade runt med stort självförtroende för att vara en liten valp! Han snusade även nos mot nos med hästen vilket jag inte hade väntat mig! Jag blev verkligen stolt över honom! Han var ganska gnällig inne i stallet efter en stund men han var trött och då blir han som ett litet barn, pirig! Efter en intrycksfull fm åkte vi sedan till Terese och åt lunch. Mylo spatserade in och undersökte övervåningen noga innan han somnade gott under bordet, lilla sötnöten!

Jag blev verkligen positivt överraskad över min lilla plutt idag, inte bara för att han hanterade alla situationer så bra men även att han utan problem gick i koppel under tiden. Vi har tränat koppelträning ytterst få gånger, totalt har det kanske blivit 4-5 ggr, och då har han busat med kopplet. Idag bet han inte i kopplet en enda gång och besvärades inte av det heller! Det ger mig bara mer känsla för att försöka hålla fast vid att ta det lugnt och låta vissa saker komma av sig själv. Jag ska göra vad jag kan för att få han att bli en trygg hund med sunt självförtroende. Som det känns nu är jag iaf på rätt kurs!

Vikt

Det kan inte ha undgått någon att jag är överviktig. Det krävs det inget geni för att förstå, man behöver bara se mig. Jag har haft det jobbigt med vikten så länge jag kan minnas! I mitt huvud har jag alltid varit tjock och det är inte så konstigt då jag genom hela min skoltid fick höra olika varianter av skällsord gällande detta. Visst, jag har varit det sedan barnsben oxå men det är knepigt hur detta ger folk en godtagbar anledning att påpeka det och få en att må dåligt över det. Barn är barn och barn är elaka ibland. Det fruktansvärda är att det pågår även efter tonåren i vuxen ålder. Men då blir det inte så uttalat förutom om det är på facebook då, där får man tydligen säga vad som helst till vem som helst!

Men hur det än är så är man elakast med sig själv. Tänk om ens tankar kunde spelas upp via högtalare så skulle nog folk sluta håna överviktiga för då får de höra vilka hemska saker man säger till sig själv. De räcker, behövs inte mer!

Det jag blir på fascinerad av är att övervikt är något man ska skämmas över, något man får skylla sig själv för att man har. Har man andra ätstörningar så är det synd om en men jag kan inte beskriva mitt problem med mat som något annat än en ätstörning. Det är oerhört svårt att kontrollera och det grundar sig i något helt annat! Tror många med mig skulle hålla med!

Jag har iaf nu försökt sluta lyssna på den hånande skaran (där även mina tankar ingår) och nu se det för vad det är. Det är ett problem och ett problem som är kopplat till hälsa och därför har jag nu bett sjukvården om hjälp. Jag har vetat sedan något år tillbaka att jag har en hälsoaspekt som gör att det är svårare för mig att gå ner i vikt men inget som gör det omöjligt. Har nu fått börja träffa en distriktssköterska där jag fått göra olika hälsotester för att kartlägga hur kroppen mår. Överlag är alla tester bra. Hon ska även hjälpa mig i min relation till mat och vara en stöttepelare när det går tungt. I förlängningen ska jag även på ett läkarbesök för att få remiss till psykologen. Känns lite läskigt att gå till psykolog men som sagt, det finns mycket i bagaget som påverkar den jag är idag.

Jag känner mig motiverad att jobba mot att må bra fysiskt och mentalt. Det handlar inte längre om att jag ska bli smal för att jag ska känna mig fin och snygg. Det handlar om att må bra över mig själv, tycka att det är värt att ta hand om mig själv och då kommer kilona försvinna.

Detta är det mest öppna blogginlägg jag skrivit. Det känns som att blotta den mest skamsna delen av mig själv och jag var så nära att inte lägga ut detta utan lösenord men för mig är det här en del i att sluta skämmas för den jag är. Jag är så mycket att vara stolt över och min vikt ska inte få skugga det lika mycket som det gjort tidigare!

Renoveringstankar

Hall, toalett, tak, fasad och fönsterbyte, övervåning.. Det är renoveringsordningen jag har i mitt huvud just nu.. Även om det kanske inte är gjort förens om kanske 10 år så är det den ordningen jag har kommit fram till funkar.. Men sen skulle jag även vilja kapa av garaget, fylla igen infarten till en jämn gräsmatta, sätta staket runt två sidor av tomten, bygga soldäck där altanen är nu och runt mot sovrummet, sätta in en altandörr i sovrummet, bygga ny bro och uteplats på framsidan, plantera upp trädgården med mera, med mera..

Hmm, min pappa brukar säga att jag tänker för mycket.. Förstår inte alls vad han menar.. ^^

Att ta beslut

Igår togs det beslut hej vilt! Min mamma och jag var uppe på övervåningen och rensade i textilier och mattor och gud vad skönt det var. Näsan blev full med damm men att detta äntligen gjordes fick mina lungor att andas lättare.

Min farmor var en underbar kvinna! Hon var driftig, hade humor, var underbart snäll och hade alltid en historia att berätta! Då jag är uppvuxen i grannhuset så var det mer än ofta man sprang in till farmor för att hälsa på. Ren lycka var när man fick sova över för då fick jag sova i kökssoffan, äta farmors grahamsbullar med varm choklad och spela en massa spel! Nästan alltid, förutom de sista tiden innan hon gick bort, hade hon ett handarbete bredvid sig. Hon stickade tjocksockar till barn och barnbarn, lagade även samma strumpor, virkade oerhört fina dukar, broderade – ja listan kan göras lång!

Min farmor gick bort för över fem år sedan efter en lång tids sjukdom och kämpande. Hennes tid var inne men det var en jobbig tid för mig och min familj då vi förlorade både mormor och farmor inom loppet av 8 dagar.

Ett tag efter att farmor gick bort packades hennes saker ihop. Hennes kläder skänktes till second hand men det andra, som inte var rent skräp, packades i lådor och ställdes på övervåningen i väntan på att besluten skulle mogna fram. Många beslut har tagits under årens lopp men alla textilier och mattor har blivit lämnat till ”sen”. Och det är inte så konstigt för det var så mycket och i det fanns så mycket av farmor! I dessa kartonger fanns oändligt med gardiner som farmor tryckt och sytt själv, virkade dukar, sydda dukar, vävda mattor med mera. Det är inte lätt att besluta att något som hon har lagt ner så mycket tid och engagemang i är något man inte vill ha kvar.

Igår slog dock jag och min mamma slag i saken. Vi rensade och rensade med ett praktiskt öga. Självklart sparades mycket, speciellt hennes virkade dukar och juldukar, men sådant som verkligen inte passar in idag packades i lådor som ska skänkas till second hand. Totalt blev det nog 7-9 lådor plus en hel hög med mattor. Jag hoppas någon annan får nytta av farmors saker för det är det som är hela poängen, att det används, men man kan inte spara allt själv! Det som är kvar kommer nog rensas ut ytterligare men nu är det lättare för mig, mamma och mina systrar att hitta det som vi faktiskt vill ha kvar och det vi vill använda och jag är jättenöjd!

Ett annat beslut som togs igår var att jag tackade ja till ett kortare vikariat på mitt förra jobb, som djurskyddshandläggarna på länsstyrelsen.. Med lite distans till mitt förra längre vikariat som tog ganska mycket på kropp och själ så känns det riktigt bra! Framförallt då jag lyckats förhandla fram bra villkor vilket gör att jag får normala arbetsdagar! Underbart skönt och det ska bli spännande hur jobbet känns nu när dagarna blir ca nio timmar lång istället för tolv. Vem vet, detta kanske blir jättebra!

Fars dag

Idag har jag firat världens bästa pappa på fars dag bland annat genom att baka en prinsesstårta till honom. God blev det och den verkade uppskattas!

Sen har vi kommit ett steg närmare harmoni här på Antons torp! Katterna tycker inte längre att Mylo är det värsta som finns och Mylo ser inte katterna som tuggleksaker större delen av tiden längre. Nu kan de till och med ”träffas” på golvet utan att Mylo går upp i extas och utan att katterna skräckslaget med uppspärrade ögon flyr upp på övervåningen till deras fristad. Vi är inte helt i balans än men jag tycker vi har kommit ganska långt då Sixten nu ligger bredvid mig i sängen igen och sover! Vi får se hur lång tid det dröjer innan Sune gör det oxå..

Godnatt! /E

Viljan att bära

Golden retrievers är avlade för att bära och det kan inte vara tydligare när man väl har en! Både Hugo och Mylo tycker om att ha ngt i munnen inte bara för att bära utan oxå för att tugga på och ha dragkamp med!

När Hugo var liten hade jag ingen tanke på att vi skulle pyssla med jakt och apportering. Eftersom han var en retriever och man visste att man kunde vänta sig att han skulle bära på allt möjligt så bestämde jag mig för att han skulle kunna loss som ett ryggmärgsbeteende. Såklart bytte vi saker när han var liten och även sen när han blev äldre och gjorde det till en rolig grej att släppa men nu känner jag att det kanske inte var bästa sättet att göra det på. Han har iofs varit gudomligt duktig på att bara tugga och bära på hans egna saker, kan nog räkna på en hand de gånger han förstört ngt som han inte är hans, men jag tror att loss-träningen blev lite tokigt iaf. Jag tror att den rena, skära glädjen i att bära utan att få beröm av en människa har dämpats vilket märktes när vi ändå var ute och tränade apportering. Han hämtade kanske två apporter och sen var han nöjd, lukterna i skogen var mycket roligare och intressanta. Visserligen tror jag att lite av hans bärande har försvunnit i ”utställnings-aveln” men den blev helt klart inte större av att lära sig att droppa det han har i munnen. Oj vad vi fick träna för att fixa apporteringen i lydnaden, men tillslut gick det! Jag tror inte Hugo har varit olycklig på grund av detta men hade varit kul att se hur han hade varit om han inte hade blivit avbruten i sitt bärande.

Av den anledningen är inställningen en annan till Mylo. Han kommer få bära så mycket han vill. Självklart kommer jag byta till hans saker om han stjäl en sko eller liknande men att träna loss kommer vi nog vänta med. Jag är intresserad av att se om vi skulle kunna lyckas med jaktträning och då vill jag uppmuntra bärandet så mycket som möjligt. Det talar ju verkligen för det då han redan från dag ett hämtade leksaker som man skjutsade iväg längst golvet och kom tillbaka med dom bärandes ända upp i famnen och ville bli kliad.

Med det sagt ska jag även säga att jag är väldigt nöjd med Hugo och jag är stolt över att jag lyckades få så bra resultat av min första valp! (Rassmus räknas inte in där då jag bara var sju år när han blev min, dvs familjens.) Visst han är lite osäkert vaktig och skäller men det tycker jag är en petitess med tanke på hur väldigt lyhörd och lydig han är och hur duktig han är med barn och andra djur! Det är väldigt otypiskt svenskt att skryta men det struntar jag i för när det gäller Hugo sträcker jag på mig!

Så, då ska jag avsluta med några bilder från senaste dagarna. Ha det gott! /E

Kloklippning är jobbigt men bära klotången är kul!

Hundgårdsträning

Lek gör en trött!

Misstänksam Sune

Gemensam tupplur!

Livet med en valp

Livet med en valp är helt klart inte som ett liv med en gammal lydig hund! Man behöver ha ständig koll på vad han har i munnen, om han precis vaknat, gå ut i tid, passa åtta tider om dagen bara för maten (förberedelse + matdags * 4) med mera. Det går inte att åka hemifrån hur som helst utan då ska han antingen följa med i bilen eller så får han vara hos föräldrarna. Det är helt klart annorlunda! Även om det är annorlunda så åh vad roligt det är!

Även fast jag har en utbildning helt inriktad på djur och stor del hund måste jag säga att shit vad osäker jag kan bli på hur jag ska göra med mitt lilla energipaket! Det är helt enkelt så att ju mer man vet desto mer vet man att man inte vet! Det är tur jag har känner många andra med mycket kunskap och erfarenhet som jag kan fråga om jag känner att jag kör fast. Ibland måste jag dock påminna mig om att han bara varit här i sex dagar och sänka min ambitionsnivå lite och ge det hela lite tid. Det är därför vi bokstavligen tränar ganska lite och istället fokuserar på lek och mys.

Nu ska jag lämna lilla buset till ”morfar” och bege mig ut på en promenad med Hugo som för övrigt är en suverän storebror! Han leker och busar med Mylo så fort det behövs och samtidigt är han tydlig och säger ifrån om Mylo försöker tugga på samma ben eller liknande. Riktigt härligt att se dom!

Näe, nu blir det promenad! Ciao!

Mylo

Ja, i onsdags fick jag alltså hämta hem honom! Den lilla valpen som egentligen inte skulle flytta hit av flera olika anledningar lyckades ändå bli min. Mylo heter han och han är ett riktigt charmtroll!

På vägen hem från Monica, som är hans uppfödare, tyckte han det var jobbigt! Han gnällde och gnällde. Halvvägs hem stannade vi och gick ut i skogen så han fick kissa. Efter ytterligare några kilometer stannade vi helt för att se om han ville somna. Jag ville inte att första resan enbart skulle vara orolig utan kände att det vore bra om han somnade en stund. Mycket riktigt somnade han och resten av resan sov han av och till, dock smågnydde han de stunder han var vaken.

Väl hemma fick han snusa av hemmet utan att några katter eller hund störde. Hugo fick komma in efter en liten stund för en kort introduktion. Hugo blev nästan i extas och spänd som en fiolsträng. Det är tur han är som han är ändå, gick att säga åt honom att ta det lugnt och så vidare iaf. Efter det fick Hugo vara i sovrummet så liten skulle få sova lite ostört i vardagsrummet efter separationen med mamma och syster. Efter den sovstunden har dom dock varit tillsammans och det funkar så bra!

Katterna däremot gillar inte det nya tillskottet! Dom håller sig i stort sett bara på övervåningen och i trappen och det beror på den enda anledningen att trappen är avskild med kompostgaller så den lille inte kan komma åt dom eller deras mat. Jag förstår att de är avvaktande mot Mylo. Han tycker nämligen att dom är väldigt intressanta tuggleksaker och är inte det minsta rädd för dom. Hos hans uppfödare bor en härligt kisse som tyckte väldigt mycket om valparna och som lät dom göra lite som dom ville. Jättegulligt, men är svårt för Mylo att veta att inte alla katter är lika förtjusta. Jag hoppas att dom kommer bli så pass säkra på sig att dom säger ifrån snart och sätter honom på plats. Annars måste jag nog försöka hitta ngn som har en hundvan katt som kan ge honom en lämplig dask på nosen om några veckor!

Bortsett från katterna går allt jättebra! De första två nätterna har vi varit ut två gånger per natt och helt undvikit olyckor. Känns super att jag vaknar av att han börjar röra på sig och att vi kan gå ut å kissa på en gång! Jag har ingen avgränsning alls med något kompostgaller eller liknande för natten och som det känns nu behövs det inte heller.

När det gäller träning tar vi det rätt lugnt, han har ju bara varit här i drygt två dygn än så länge, men lite kontakt, sitt, inkallning och ”av och på” med kopplet testar vi på och än så länge talar det för att det finns hopp för en lydig hund i slutändan. Han lystrar redan till sitt namn och han kommer gärna med leksaker i munnen till en vilket känns väldigt bra!

Oj, det finns nästan hur mycket som helst att skriva men jag ska avsluta nu med några bilder som tagits senaste dagarna! Ciao!

Helan och Halvan bara några timmar efter hemkomst!

Ute och rastas

Första gemensamma måltiden

Sixtens första möte med Mylo som sover. Jätteläskigt!!

Första kvällen!

Bentuggning!