Nytt försök!

Det var ett tag sedan nu.. Skrivandet dog i samband med min sjukskrivning och vem vet, nu när den går mot sitt slut kanske skrivandet kommer igång igen..

Det svåra är att veta vad man ska skriva.. Känns som det mesta har kretsat kring att vara sjuk och man känner sig så deprimerande som det är utan att behöva skriva ner det i text..

Men jag har iaf börjat träna hund aktivt igen och även tävlat.. Så för någon vecka sedan tog jag och Hugo vårt första förstapris i lk2! känns kul att veta att vi kanske kommer tävla trean till våren. Ifall gammskrutten är fräsch så.. men nu först väntar två tävlingar till i tvåan. Vem vet, har vi väldig tur kanske vi har LP2 innan årets slut. Men som vår form brukar variera skulle jag inte satsa pengar på det..

I övrigt kanske jag får besök i helgen.. Har sagt det evinnerliga gånger förut men nu verkar det bli av.. Jag längtar!

Aja, ett inlägg blev det ju iaf! Ha det!

Skriva?

Jag har inte skrivit här på länge.. Beror nog främst på att varje gång jag försökt har det bara handlat om denna förbannade sjukskrivning! Det är liksom det mitt liv kretsar kring just nu, att bli frisk och komma upp starkare från detta utmattningssyndrom som det så fint heter. Men vägen dit verkar lång.. Så det får nog bli ett inlägg om just det idag iallafall.

Jag har varit hemma i snart sju veckor hittills och jag mår visserligen bättre, till exempel kan jag köra bil igen, men tanken att jag skulle börja jobba nu känns farligt skrämmande. Jag är ständigt öm över bröstbenet och ibland krampar det och trycket kommer tillbaka när jag utsätts för någon stress eller press. Jag fungerar så länge jag bara är hemma och väljer själv vad jag ska och inte ska göra men jag känner mig oerhört känslig för minsta belasting. Bara att ringa min chef förra veckan resulterade i en enorm trötthet och två och en halv timmes sömn mitt över dagen. Efter några timmar på kräftskiva i lördags, med mina barndomsvänner som alla vet hur det ligger till med mig, totalvägrar kroppen efter mat och två små glas vin. Jag får skjuts hem av pappa men innan vi kommit hem använder det jag ätit under kvällen panikexit så var bara att stanna bilen så jag fick kräkas. Fruktansvärt pinsamt om någon av grannarna såg det men framförallt var det väldigt jobbigt att kroppen reagerade så kraftigt på nästan ingenting.

Jag har mått dåligt förr och varit nedstämd till gränsen på deprimerad. Men detta är något helt annat! Nu känns det som att huvudet mår bra men att det är kroppen som protesterar istället. Jag vet faktiskt inte vilken som är värst. Egentligen spelar det ingen roll för det enda jag vill just nu är att bli frisk och att få må bra både kroppsligt och själsligt. Jag vill inte behöva välja..

Gränser

Att inte veta var ens egna gränser går är nog det jobbigaste med denna sjukskrivning.. Jag känner inte igen mig själv.. Jag vill inte svara i telefon, att sätta sig i bilen och köra känns som en pers och jag har ingen aning om jag fixar att vara i sociala sammanhang..

Utmanade mig själv med en bio ikväll.. Kände mig lugn och ”problemfri” när jag gjorde mig iordning men innan jag var framme hos Evve (tre km hemifrån) hade jag fullt ut tryck över bröstet, tungt att andas och jag förvarnade henne när hon klev in i bilen att eventuellt kommer jag vända. Men jag tog mig ner till stan och vi köpte biljetterna. Trycket försvann dock inte och jag fick påminna mig om att ta djupa andetag för att lugna kroppen.. Väl inne på bion så lugnade det sig lite stundvis. Däremot fick jag ett fruktansvärt tryck över tinningarna (testa att sätta huvudet i ett skruvstäd) som höll i sig en stund. Tog mig igenom filmen utan att helt förgås..

Nu har jag varit hemma en timme ungefär och trycket över bröstet har lättat även om det känns. Jag bara funderar på hur jag ska göra till veckan. Sjukskrivningen går ut tisdag och på onsdag är det tänkt att jag ska prova att jobba.. Vet inte hur jag ska lyckas hitta min gräns. När ska jag säga stopp, att detta går inte? Vid första tanke att det är obehagligt, när trycket kommer eller när jag inte kan andas tillräckligt?

Att tvivla på sig själv och sin egen förmåga är inte roligt.. Tur jag har mina nära och kära som gör sitt bästa i att stötta och guida mig i detta! All kärlek till er/dom! <3

Beslutet är fattat..

Ja, beslutet är fattat efter många tankar och försök att vara ärlig med mig själv. Frågeställningen ”vad hade du själv gett för råd om någon hade berättat detta för dig?” har nog hjälpt mig mest tillsammans med stödet av min underbara familj. Att faktiskt bromsa innan betongväggen kommer är inte bara en bra tanke utan faktiskt livsviktigt.

Idag har jag sjukskrivit mig på obestämd tid. Läkarna är väl de som ytterst bestämmer det men skulle tro att det åtminstone är några veckor bort innan det är dags att ge det ett försök igen.

Började jobba första dagen efter semestern i förra måndagen. Avslutade dagen med tryck över bröstet och allmän obehagskänsla och självklart stöp jag i säng redan när jag klev innanför dörren hemma. Tröttheten aom funnits hela semestern som krävt några timmars sömn varje eftermiddag gjorde sig väl påmind, jag var så hysteriskt trött! Resten av veckan bestod av tryck över bröstet till och från, illamående och ont i magen. Plus flera timmar vaken efter att jag gått och lagt mig och ständig trötthet. När någon frågade hur det var kunde jag inte ge något vettigt svar.

Så nu i måndags hade natten varit lika sömnlös. Somnade några få timmar innan klockan ringde och när den väl gjorde det kom ångesten. Jag kunde inte kliva upp, ville verkligen inte åka på jobbet. Lyckades ta mig upp till tåg nummer två. Väl i bilen kände jag mig väldigt ofokuserad, flackig i blicken och fick stålsätta mig för att inte vända om. Självklart var, det vid det här laget välkända, trycket över bröstet närvarande med. Väl på väg från bilen till tåget var det samma sak. Jag stannade till och med och funderade på om jag skulle vända om. Men jag satte mig på tåget även fast hela hjärnan skrek ” KLIV AV!!” När vi gjorde första stoppet på Centralstationen var jag sekunder från att resa mig och gå av för att sedan gå tillbaka till norra. Men, jag tog mig till jobbet.. Duktiga jag! Eller?! Att jag under dagen fick påminna mig själv att andas så jag faktiskt syresatte mig eller att jag stundvis skakade spelade väl ingen roll? Jag var ju på plats!

Igår var jag hemma för att ta Hugo till veterinären och trots det, trots att jag bara var hemma, kom trycket över bröstet, illamåendet, svårigheterna att andas riktigt titt som tätt. Då bestämde jag mig! Det är faan dags att säga stopp! Så jag bestämde att jag skulle åka ner några timmar idag för att jobba undan så jag inte lämnade ett kaos efter mig och sedan sjukskriva mig. Så fick det bli.

Jag skakade när jag gick därifrån. Jag kände och känner mig fortfarande bara sjåpig, svag och som att jag är arbetsskygg. Vad faan, det handlar ju bara om inställning! Jag ligger ju inte och krälar på golvet och inte kommer upp, jag är nog bara känslig och svag. Det är vad som ringer i mitt huvud.

Då försöker jag tänka att jag är en annan person som berättar allt detta för mig. Då är svaret självklart: ”men va faan, det är ju solklart! Jobbet är inte värt det, gå hem! Ingen kommer tacka dig för att du går dit ändå! Må bra, bli frisk!”

Nu ligger jag här i sängen och kommer somna när som helst. Jag vet rent logiskt att jag gjort rätt, men känslan av att inte duga till är äckligt påtaglig…

Skrivtorka..

Skrivtorkan är uppenbar.. Å vad jag vet är ingen intresserad av vad som skulle kunna skrivas heller.. Men men, I’m alive and still kickin’ ass!

Skit i kubik

Bästa uttrycket denna vecka!

Åt helvete!

Hur kunde jag nånsin tro att jag skulle få det jag ville ha?! Hur kunde jag nånsin tro att det skulle lösa sig till min fördel?!

Jag är så jävla förbannad på den idiot som sitter och styr och som ser till att ge mig ständig skit och motstånd! Speciellt när det känns så jävla rätt.. Jag försöker att inte vara bitter på hur livet varit och är utan försöker att vara positiv men är förbannat helvetiskt svårt när man gång på gång ska gå på nitar som bränner värre för varje gång!

När faan är det min tur?!

Jag måste ha varit en hemsk människa i mitt förra liv där jag sårade folk på löpande band för det sägs ju att karma is a bitch……..

Snart slut!

Ja huvva, snart är semestern slut! Hade utan problem kunnat ha fyra veckor till!

Jag har haft en ganska underbar semester med resa till Nyköping inkl Sthlm och Jkpg, klassåterträff här hemma med åtta härliga tjejer från skara-tiden och en knock-out-bra fjällsresa! Plus allmän slappartid hemmavid..

Sammanfattningsvis får semestern mycket väl godkänt!

Minigolf

Jag och Evve spelade minigolf ikväll.. Jag vann!! sämsta banan landade på fyra slag så jag är mer än nöjd.. Brukar ha många sjuor på min rad annars.. Hehe!

Kämpa!!

Jag tänker kämpa och inte ge mig, det skulle vara alldeles för bra för att bara ge upp!! Jag bara vet det.. Jag tänker inte ge upp……